Vi är alla moderna tyskar i en modern tid, fastslår Josefin för sig själv i
Matilda Matssons roman ”Kamelhårskappan”, tredje och sista delen i en trilogi
som knyter samman historia och nutid.Det är tjugotal och Josefin har
naturligtvis rätt, men varken hon eller någon annan vet ännu vad detta moderna
innebär. Ett krig har just tagit slut och ingen ser att förberedelserna för
nästa – det moderna – redan börjat.
Tyskheten är en självklarhet för Josefin och hennes släktingar och vänner. De
upplever ingen konflikt mellan den och sin judiska identitet, men drömmarna om
ett eget land börjar sprida sig. Ungdomarna i den judiska föreningen lockas av
tanken på utvandring till det Israel som ännu inte finns men som funnits i
generationers medvetanden.
För Josefin blir det inte något Israel. Färden går i stället från de tysk-polska
trakterna till Brandenburg. Ett tegelbruk ska ge familjen trygghet och
välstånd. Det moderna livet kan börja.
Denna tredje och sista del i Matilda Matssons släktkrönika behandlar ”Tredje
rikets mardröm” och den följer Josefin och hennes två döttrar – Chawa och Clea –
in i förintelsen. De första tecknen finns tidigt för dem som vill se men
Josefin kämpar vidare och först när det är för sent inser hon vad hennes dröm om
det moderna blivit.
När de som bäst hade behövts, då stängs alla vägar ut. Ingen vill längre ta emot
de förföljda. Närliggande länder – som Sverige – kräver visum och avvisar
oönskade vid gränsen.
Matilda Matsson koncentrerar historiens skeenden kring sin lilla kärnfamilj och
varje medlem blir tusen och åter tusens öde.
In i svensk nutidMed Elin för hon historien vidare in i vår svenska nutid. Hon
tillhör efterkrigsgenerationen, den som skulle ersätta alla de döda, den som
måste kämpa både med och mot det förflutna. För Elin gäller det att bära arvet
vidare men också att försonas med det. Som dotter till en överlevande
konfronteras hon med sonsonen till en av de skyldiga. Tillsammans söker Josefins
barnbarn och nazistens barnbarn upp det förflutna för att kunna gå vidare.
Kamelhårskappan låter ibland individerna förlora karaktär i mötet med historien,
så få personer tvingas bära bördan av så mångas historia. Denna något
schematiska gestaltning uppvägs å andra sidan av intensiteten i berättandet.
Ytterst handlar ju romanen om vikten av att berätta och om tystnadens faror.
Femtio år har gått sedan krigsslutet. Historien måste ständigt återberättas och
Matilda Matsson gör det med sikte på den yngre läsekretsen, för vilken Josefins
moderna tid ter sig ofattbart avlägsen.
Men historien är aldrig långt borta. Elin knyter an till den genom att spela
teater i nutidens Europa med den egna historien som utgångspunkt.
Och i det öppna Europa sluts åter gränser. Det förflutna rycker närmare. Utan
kunskap ser vi inte tecknen förrän det är för sent.
Karl Steinick
Copyright: Helsingborgs Dagblad och artikelförfattaren.